Påsklovets början i text och bild...

Jag är fascinerad över hur många dagars ledighet som krävs för att en lite stressad människa ska återhämta sig. De första dagarna försvinner bara. Så fort man slappnar av ramlar förkylningar, gråtmild- och trötthet över en. Det tar kanske tre, fyra dagar innan man börjar känna sig pigg igen. Sen är ju halva ledigheten redan över?

Jag har i alla fall haft den bästa tänkbara påsklovsbörjan, nämligen 6 dagar (inkl. fredag eftermiddag) hos min Oma och Opa i Sundsvall. Redan på lördagkvällen kände jag hur jag började tina upp och bli mer "mig", som jag trivs med att vara. Jag tycker inte om att vara lättretad och snarstucken, och jag hoppas att lovet ska göra mina vänners tillvaro lite drägligare. För nu är jag glad, lugn och utvilad. Jag längtar efter mina vänner, och efter att bemöta dem som de ska bemötas på riktigt.

Jag vill vara så oförskämd att jag lägger upp riktiga skrytbilder - blider jag gärna hade lagt upp på fb. Men jag vill gärna fortsätta äga alla rättigheter, eller vad man nu säger. Såhär såg första delen av mitt påsklov ut:

 Guldgult vatten indikerar vår...

 Notera handen!

 Jag vet inte vad den heter, men den var vacker och trygg.

Jag kör tuktuk...

 Ett gammalt hus, sittandes på sina bakhasor.

 Vid ett annat gammalt, korthusliknande ruckel.

Det var vackert, även om min beskrivning inte ger det intrycket.

 Taget genom ett Y-buss-fönster...

Samma här. Det måste ha varit rent.

Med förhoppning om fortsatt fint lov önskar jag i sinom tid Glad Påsk och innan dess en stilla vecka.

Våruppvisning

Jag sitter här vid datorn för att skriva. Men jag skriver liksom på fel fönster. Det jag borde skriva är en äkta svenskauppsats. Boken Farenheit 451 skall dissekeras, resenceras och reflekteras över. Vidare ska frågan "Vad tror du om framtiden?" besvaras. Illa illa.

Den övriga dagen har jag däremot haft roligt. (Inte för att det inte är kul att skriva, det är bara bokdissektion-delen som jag har lite svårt för) GF Uppsalaflickorna hade nämligen sin våruppvisning idag. Alla grupper inom föreningen deltar, från de allra minsta (och absolut sötaste!!) treåringarna till de übertränade, muskulösa trupperna, och de regerande mästarinnorna, graciösa RG-gymnaster som kan slå knut på sig själva samtidigt som de får en rockring (ett tunnband, faktiskt) att likna flytande silver i sina händer. Otroligt.

 Min grupp var också med. Vi är ingen trupp, men jag hade lika kul för det. Vår punkt var en av vimmelpunkterna, där publiken ömsom ooh-ar och aah-ar åt de lite mer avancerade händelserna, och naaaw-ar åt de lite yngre inslagen. Fast, yngre och yngre. En del av RG-gymnasterna är hälften så gamla som mig, kan redan gå ner i split och spagat och kastar sig oförskräckt upp på bommar inför en fullsatt hall.

Gymnastik är så mycket och så kul! Tråkigt nog är det avslutning redan nästa vecka. Sen måste jag hålla hård diciplin på mig själv så jag inte tappar den lilla styrka och vighet jag mödosamt kämpat mig till.