jag är en vallhund

Stockholm är inte riktigt samma sak när hela dagen består av tider att passa. Vi hade det mysigt såklart, men särskilt lunchen blev lite dold bakom stressade diskussioner om "vi hinner äta där" "nej det är för långt". Och under sagda lunch genomgick jag nån slags förvandling. Jag kände mig som en mycket olycklig herde eller nånting, då vi upptäckte att en av oss hade lämnats kvar på nobellmuseet när vi andra gett oss av mot Mega Kebab. Det var nästan lite intressant. Jag var så stressad över att vi hade lämnat vår kompis (i gamla stan i Stockholm, i sällskap med resten av klassen) att jag mådde fysiskt illa. Nu förstår jag hur vallhundar känner sig när man går på promenad och nån går åt ett annat håll. Stackarna.