Värme - ute o inne

Min födelsedag var en underbar, fin dag. Så många personer som tänkte på mig... de kom hit, de ringde, SMS:ade, de skrev på facebook. Sånt som man blir så tacksam för - att folk tar sig tid, om än bara för en liten stund.

Idag var en varm dag, för dig som inte märkt det. Alla barn var dödströtta efter lunchen. Till och med Inga, som är fyra år gammal och därmed äldst, slocknade en timme på soffan. Jag hade lunchrast medan de åt (denna rast återkommer jag till strax) och när jag kom tillbaka halv ett låg de små i sina vagnar, på sina filtar, i sina soffor och sov. Inga vakna barn=typ inget att göra. I två timmar (betänk: jag får 51 kr/timme) satt jag och solade medan jag höll koll på en av de minsta så att hon inte skulle bli för varm. 102 kr. För att sola.

Måste ju bara kommentera den underbara stunden jag hade på lunchen, när jag lyssnade igenom mina meddelanden på mobilen... och fick tre långa, karaktäristiska, helt underbara meddelanden från min vän Elina. Nu leker jag att du läser det här, så jag kan skriva det här till dig: du, du förnekar dig aldrig (det är positivt så in i bomben) och jag saknar dig!
Till dig och alla andra människor som jag önskar att jag kunde spendera hela sommaren med:

TACK för att ni finns, även om ni just nu finns överallt där jag inte är. Kram. Puss. Kärlek.

En sommarlovskväll

Jag sitter i min obäddade säng, barfota och med tunga ögonlock. Och hoppas på en varm, härlig dag imorgon. Min att göra-lista är kort men lång:

• Baka 2 tårtor
• Städa i mitt rum. (Det kommer inte att ta en timme. Det kommer att ta många timmar)

Om (i skrivande stund) 1 dag och 53 minuter är jag 16 år. Halv-trettiotvå. Jag har inte önskat mig nästan något alls. Jag hoppas på bra väder och trevlig middag. Och att jag inte är lika trött som jag varit idag, för idag har jag verkligen gått runt och gäspat en gång i minuten. Men jag antar att det är charmigt på sitt sätt.
God natt!

Jag glömde posta så nu postar jag det 1 dag för sent

Idag, midsommarafton. Jag och mamma har bestämt att vi ska cykla till Blåmesarna (min moster, morbror och deras 2 söner) idag, eftersom det kommer att bjudas på dessertvin. Jag är peppad på det, extra motion (1 timme på cykel i vardera riktning) är aldrig fel. Så länge det inte regnar när vi åker hem. I så fall stannar jag och sover under någon gran. Jag hatar att cykla när det regnar.

Ditt och datt

Jag hade börjat på nåt glättigt inlägg om att jag jobbar på min födelsedag den 27:e, men nu orkar jag inte fortsätta på det. Jag funderar på vad jag ska bju på på måndag. Skulle helst bjuda på nån typ av fisk, kanske nån fiskgryta. Men det var så krångligt och jag är inte tillräckligt sugen på att laga mat. Skulle ha gjort nåt kul till middag idag, men det slutade med att jag gjorde mig en smörgås. Ibland har man helt enkelt inte lust.

Jag har fullt upp med att nervösa ihjäl mig. Om en dryg månad sticker jag till Tyskland för att ensam bo hos en familj vi känner.
Och jag törs inte ens klicka upp en chattruta med sonen i familjen................ pinsamt.
Men de är sjukt artiga och belevade, så det ska nog gå bra.

"För jag ärinteriktigt som andra jag!"

 Jag spenderade (typ) två timmar av denna överraskande fina dag med att höra en treåring sjunga

"När dom andra ä kära, då sitterom i soffan, å pussar på tjejen men de gör inte jag

FÖR jag sitter på tjejen å pussar på soffan, för jagärinteriktigt som andra jag!

För jag ärinteriktigt som andra jag... för jag ärinteriktigt som andra jag...

för jag ärinteriktigt som andra jag... för jag ärinteriktigt som andra jag... för --- osv."

Nu är det bara säng och sova kvar.

Och kanske kanske kanske en liten karamell?

Alldeles som det är

Jag har en lite halvbra kväll. Den är bra för att jag och mamma har suttit framför TV:n ihop och tittat på skräpprogram, ätit min potatis- och löksoppa ihop och diskuterat möjliga födelsedagsmiddagsalternativ (vi såg på "halv 8 hos stjärnorna"). Och för att jobbet gör mig varm inombords (de tre dagar som gått hittills i alla fall). Men nånstans inombords ligger en känsla av olust och stör. Kanske försvinner den om jag anstränger mig för att komma på andra tankar.

Jag låter tiden gå. Nu är klockan mycket, och jag är inte trött. Jag är inte glad, men inte deppig. Jag är lite som nån som har gjort nåt dumt

<-- och har dåligt samvete. Man kan tänka på annat men det ligger och lurar. Det är konstigt, men sånt går över. Man kan inte vara glad jämt.

Nu måste jag i vilket fall som helst gå och lägga mig. Hittills har jag inte lyckats sova mer än 6 timmar innan jobbet, och jag misstänker att jag är en sådan människa som behöver minst 8 timmars sömn för att fungera optimalt, åtminstone är det så det känns. Jag tänkte att jag skulle unna "mina daghemsbarn" det imorgon. De ska ha avslutning. Staffan kommer, har de sagt. Staffan, en gitarr och en sång om "tuffe-tuffe-tåget". Jag är ganska nyfiken, och ganska taggad.

Min dag i punktform

Idag har jag...

• Cyklat till konsum, handlat tuggummi för 6 kr och gått hem. Jag glömde cykeln.
• Blivit bjuden på en halv muffin av min arbetsgivare.
• Vandrat från Vindhemsgatan till Ekonomikum med en tvåsitsvagn, dagmamman Maria, sommarjobbaren ("kollegan") Johanna och 8 barn. Det VAR mysigt, det låter inget vidare, men jag njöt i princip av varje steg.
• Vandrat tillbaka från Ekonomikum till Vindhemsgatan. Barnen och vagnen, Maria, Johanna och jag.
• Sittandes i sängen, med datorn på trekvart och en bok på knät stämt min gitarr. Vi är redo för att hålla det löfte jag gav mig själv i ett modfällt blogginlägg för många veckor sen: Jag skriver och berättar hur det gick en annan dag. Jag har inte gjort det än. Det känns lite pinsamt, men jag SKA göra det.

Det bådar gott inför framtiden.

Men nu: hopp i säng!

CCC

Jag sitter och tittar på mitt fönster. Och tycker synd om amerikanare. Istället för att, som vi Uppsala Domkyrka-korister, sitta i värmen och fläkta sig med solfjädrar, sitter vår vänkör Cincinnati Childrens Choir, som borde ha varit här för snart ett dygn sen, på JFK Airport och förtvivlar. Deras körresa blev en ganska stor fail, som beror på oväder och bensinläckande plan. De missar 2 (vissa missar t. o. m. 3) hela dagar. Nu väntar de på ersättande flygplan och vi väntar på nyheter. Jag vet inte vad det är som gör det så jobbigt att vänta. Man kan liksom inte göra nånting annat under tiden, för oavsett om jag sitter och bloggar, kollar på TV, solar eller joggar (VEM joggar i 27 grader stekande sol?) så är det jag egentligen gör att kolla på klockan och vänta. Om 2 timmar anländer den första gruppen till Uppsala. De andra grupperna har inte ens lyft än. Konsertprogrammet funkar naturligtvis inte. Imorse blev det nödrep av vårt gamla filmmusik-program.

UDF och UDG repar febrilt. CCC väntar och väntar...

Betingade outförda grejer går mig på nerverna...

Jag är bäst på att inte göra någonting när jag borde göra det. Ett exempel som är väldigt typiskt för mig: mina gamla, slitna glasögon som hänger snett på näsan och som flagar i färgen. Jag vet inte hur länge, men det lär ju vara minst två år som jag har gått runt och kikat genom de repade glasen. Och när jag säger repiga, då menar jag verkligen repiga. Och för svaga. Mamma betalar bågarna, inga problem. Men jag står i affären, kollar bågar, hittar favoriter, går hem och sumpar alltihop. Fast jag inget hellre vill än att ha de nya bågarna så att jag ser normalt (och ser normal ut) och slipper dra åt musklerna runt ögonen med fingrarna (som man gör när man säger den hemska ramsan "pappa kines, mamma japan, stackars lilla barn"). Jag begriper inte hur det blir som det blir.

<-- GLASÖGONBÅGAR!










Dagens inte-gjorda ångestframkallande beting är att tacka ja till sommarjobbet. Jag har försökt att ringa, absolut. Jag är en duktig flicka. Men jag fick inget svar, och vad händer... jo lilla Olivia låter tiden gå... och gå.. och gå... TÄNK om nån annan tar MITT jobb!! Skrikochpanik.

myys

I CD-spelaren just nu spelas en CD. Ljudet är amatörmässigt och skakas då och då av rungande applåder,  men får trots det mitt lilla musikklasshjärta att bulta och mina ögon att tåras. Jag kan inte berätta vad som finns på bandet, men jag tror att de flesta fattar ändå.

Dagen, för er som är intresserade (?) har varit toppen. Jag, Oma och Opa bestämde oss tidigt i morse för att dagen var för fin för att spenderas inomhus. Vi smet iväg i deras nya (splitter nya, alltså några dagar gamla) Mishubishi som inte stavas men uttalas så. Kosan styrde vi mot Enköping. Först stannade vi till på ett kafé, nära en kanal. Där serverade de underbara bullar och spelade gammeldags popmusik, typ "Jag vill vara din, Margareta", en sång som jag som liten Olivia tyckte jättemycket om. Därefter körde vi runt i Enköping och till slut hälsade vi på en person som heter Inga, och som min pappa var mycket med som liten.

Nu sitter vi alltså här, efter en mysig middag. Jag har spelat in vårt komp till MGP och nu är det bara lugn kvar.

Lugn, och torkad frukt!

Hyllning till ärligheten

Jag var på gudstjänst i Domkyrkan. Jättemysigt. Funderade lite på om jag skulle köpa en macka på kaféet bredvid, men eftersom det är så svindyrt beslöt jag att gå raka vägen till min cykel och trampa hemåt. Tur kanske, för vad hittar jag liggandes i min cykelkorg?

 Jo, min MOBIL.

Där hade den legat i 1 1/2 h och tittat på folk. Tja, vad ska man säga. Hade jag fått vad jag förtjänade hade jag inte haft nån mobil nu, men turligt nog var det visst bara ärliga människor ute den morgonen. Jag lovade mig ännu en gång att hålla koll på alla mina grejer, innan jag cyklade hem för storstädning.

Nu har jag stuvat in alla mina saker i skåp och lådor, jag har inte den blekaste aning om var allt hamnade till slut... (Y) (Jag lärde mig vad (y) betydde för en vecka sen)

Ole dole doff-systemet

Jag ska inte skriva ett långt inlägg om dåliga betygssystem och kassa lärare som bara går på nationella proven-resultat. Inte heller ska jag tjata om vikten av rättvisa mellan olika elevers bedömning.

Men jag ska säga, att så mycket makt som en lärare har, är det inte okej att stänga igen alla möjligheter till diskussion. Livet som lärare må vara tufft - än sen? Det är inte direkt lätt att vara elev heller. När man har sett människor efter betygssamtal; rasande, gråtande eller bara förtvivlat nedtryckta så djupt i stövlarna att man knappt ser hårfästet på dem... efter år av arbete, efter oräkneliga kvällar av jobb, jobb och jobb, och så får du inte ens en motivering. Du får G, så är det. Gå nu med dig.

Näe, jag blir så arg. Jag önskar nästan (jag sa NÄSTAN!!) att jag själv skulle få ett orättvist betyg så att jag kunde riva upp himmel och jord för det. Det är sånt man som vän önskar att man kunde, men helt enkelt inte kan. Det enda jag kan göra är att rasa i det tysta. Det är allt jag kan göra. Och jag känner mig maktlös.